Persikopåsen som satte stopp för en 50-årig vana

Så här är något du inte kommer att höra från en statlig broschyr:

Jag slutade röka på grund av en svensk tjej jag träffade på en konferens. Inte en hälsokampanj. Inte en böter.

Det var den typen av natt då kylan hänger kvar i rocken och tändaren knappt fungerar första gången.

Jag gjorde som jag alltid gjorde: stod några steg från dörren med en cigarett i handen och låtsades att det hjälpte mig att tänka.

Och sedan dök hon upp. Den typen av kvinna som ser ut som om hon inte röker för att hon inte behöver.

Hon såg mig ta ett bloss, skakade lätt på huvudet och sträckte sig ner i fickan. Hon drog fram en liten rund plåtburk ur sin kappa och räckte den till mig som om hon delade med sig av en hemlighet.

"Det kallas en nikotinpåse" sa hon.

"Det är så vi slutade röka i Sverige."

Jag skrattade. Sedan försökte jag. Och det var allt.

Det fanns inget dramatiskt löfte. Ingen ritual för sista förpackningen. Ingen app, ingen ansvarscoach, ingen ruta att kryssa i. Jag bara… slutade röka.

Det kändes som om någon tyst hade öppnat en dörr jag inte visste fanns. Ingen lukt. Ingen eld. Inga sidoblickar från främlingar. Bara en liten påse som gjorde precis det som rökning aldrig kunde.

Inom några dagar var tändaren borta. Inom några veckor saknade jag den inte. Inom en månad var jag klar.

Men historien slutar inte där.

Några veckor senare besökte jag min mormor – en kvinna som hade rökt varje dag sedan innan Berlinmuren restes.

Hon tittade på mig och sa: "Du luktar annorlunda."

Jag berättade för henne vad som hade hänt. Jag öppnade samma lilla burk – den här gången med persiksmak – och sa:"Prova en."

Hon höjde ett ögonbryn som om jag hade räckt henne smugglingsvaror. Men hon försökte.

Det var två år sedan. Hon har inte rört en cigarett sedan dess.

Så när jag hör att regeringar över hela Europa försöker förbjuda dessa produkter – begränsa smaker, begränsa nikotin, stänga ner allt – ser jag inte bara policy. Jag ser min mormor. 

Jag ser kvinnan som rökte genom fem decennier, tre ekonomiska kriser och minst ett krig, och som till slut slutade för att någon lät henne prova en påse med persikosmak.

Du kan kalla det anekdotiskt. Jag kallar det verkliga livet. För här är sanningen: folk slutar inte röka när du skyller på dem.

Folk slutar när man ger dem något som fungerar. Och det är vad dessa påsar är:

Ren. Diskret. Praktisk. Effektiv. 

Och allt började med en svensk tjej, en kall natt och en påse som fungerade.

Så nu, när jag hör att regeringar vill förbjuda detta — tar jag det personligt.

Finland säger att det bara finns mint och mentol. Spanien vill neutralisera nikotinhalten så låg att det är placebo. Frankrike förbjöd dem helt. Och allt under parollen "folkhälsa".

Om det är ett hot mot systemet, kanske systemet är problemet.

Jag är en före detta rökare. Ett barnbarn. En man som slutade – och som också såg någon han älskar sluta.

Om du menar allvar med att sluta röka, här är en vild idé:

Sluta förbjuda sådant som hjälper folk att sluta.

Och kanske – bara kanske – börja lyssna på de människor som faktiskt har gjort det.